Redan gamle Freud… Nä, det är inte det jag tänker skriva om. Inte heller hetero-, bi- och homosexualitet, där jag är en rätt tråkig och (åtminstone i det avseendet) enkelspårig hetero, även om jag vid ett fåtal tillfällen haft behållning av intimt umgänge med ”rätt” tjejer också. Det här handlar om mina sexualiteter, eller kanske egentligen komponenter i min generella sexualitet, bortsett från vad en del antagligen skulle se som mer eller mindre exotiska variationer.
För att bättre förstå och kunna hantera min egen sexualitet brukar jag se den som sammanvävd av tre huvudkomponenter, det jag kallar den fysiska, den mentala och den djupa sexualiteten. Det finn säkert någon sexolog eller annan beteendevetare som har gjort någon liknande uppdelning med mycket mer akademisk nomenklatur, men då jag inte har någon lust eller något behov av att ge mig in i diskussioner med sådana så duger min egen gott åt mig.
Den fysiska sexualiteten är den mest påtagliga och den man oftast talar om när man talar om sexualitet. Den handlar om ”lusten för stunden”, vad man är kåt på, vill ha, och hur man reagerar på olika stimulanser, vare sig de är fysiska, visuella, ljud, prat, text, tankar eller fantasier. Den kan pendla snabbt med humör, upphetsning och njutning eller smärta, är oftast förutsägbar och lätt att manipulera, både själv och av andra.
Den mentala sexualiteten är i mycket förutsättningarna för den fysiska sexualiteten. Det är förmågan till olika responser på olika stimulanser och påverkas av mer långsiktiga saker som livssituation, (stadig) partner, hälsa, stress och menscykeln. De flesta väninnor jag pratat med upplever att lusten, viljan och förmågan till den varierar en hel del beroende på var i cykeln de befinner sig, och det är vad som står i diverse studiet också. Själv har jag en topp vid ägglossning när jag är mycket kåt och i stort behov av stimulans och njutning. Allra kåtast är jag dock i regel de första 2-3 dagarna i mensen, då det känns som om hela mitt liv, mina tankar, fantasier och drömmar handlar om sex. Men då är det oftast de ”mörkare” delarna av min sexualitet, där njutning är mindre viktig och hjälplöshet, förnedring och plåga mer viktiga. Det är också då jag har mina vildaste och hårdaste fantasier, och mina mest brutala, ibland dödliga, drömmar.
Den djupa sexualiteten är något djupare och mer grundläggande, det som driver min sexuella aptit åt olika håll under olika perioder i mitt liv, från någon månad upp till många år. Den interagerat nog mest med den mentala sexualiteten, både påverkar och i mindre mån påverkas av den, men på ett för mig oklart sätt. Oftast är jag inte varse den men kan i efterhand se hur något påverkat mig och min sexualitet åt ett visst håll under en oftast längre period. Det finns dock tillfällen när den kan göra eller orsaka tvära och snabba kast. Just nu är jag mitt uppe i ett sådant kast då jag efter en lång period av asexualitet plötsligt har fått en sexuell lust och aptit som om jag försökte kompensera flera års avsaknad på några månader. Vid fåtaliga tillfällen kan den interagera direkt med den fysiska sexualiteten också, då de på något sätt synkroniserar eller resonerar, och kan då få vad som borde vara ”vanliga” upplevelser att bli otroligt intensiva.
Upplevelsen av den djupa sexualiteten är ogripbar och svår att beskriva. Tänk dig att du simmar på djupt vatten. Du känner vinden och vågorna på ytan, och ibland känner du hur vattentemperaturen ändras när du passerar strömmar under ytan. Du styr vart du simmar men märker också avdriften som styrs av vind, vågor och strömmar. Det är förutsägbara saker som du är medveten om och kan hantera. Men ibland kommer det oväntade störningar. Du känner plötsliga, kortvariga temperaturvariationer i vattnet, känner små virvlar svepa över din kropp som skiljer sig från dem du känner av vågorna, märker ibland hur din avdrift förändras oförutsägbart, ser lokala störningar i vågmönstret på ytan och oförklarliga uppvällningar av vatten. Trots att det du upplever inte är riktigt påtagligt så växer ändå känslan av att det finns något mer levande än du där, något stort och kraftfullt som du förnimmer men inte kan se, något respektingivande men inte direkt skrämmande.
Ibland blir det mer påtagligt och du känner strömmar och virvlar som ger dig intrycket av att något stort passerar alldeles i närheten av dig men fortfarande osynligt under ytan. Det påverkar och styr dig, även om du inte direkt känner det men märker det på hur din avdrift förändras. Plötsligt märker du att det inte längre är vattnet som bär dig utan ett fysiskt väsen. Det styr dig inte och du följer det inte, men ni rör er ändå synkroniserat och i harmoni, därför att ni båda råkar vara på väg åt samma håll med samma hastighet. Känslan är hisnande och nästan övermäktig, massiv men ändå flyktig och skör. Lika plötsligt som situationen uppstod, lika plötsligt försvinner den. Synkroniseringen, harmonin och magin är borta och ni driver isär. Du förnimmer hur väsendet ändrar kurs och avlägsnar sig, återtar sin tidigare distans så att du fortfarande emellanåt kan förnimma saker som du förknippar med det, men ändå inte riktigt påtagligt.
Den där magin är samma som när du ibland möter ett vilt djur och era ögon möts. För en kort stund känns det som att ni har ett band, ni står båda stilla, trollbundna. Det kan vara sekunder men kännas som en evighet. Sedan kommer plötsligt en störning, en oförsiktig rörelse eller något externt, och ögonkontakten bryts, magin är borta och djuret försvinner. Kvar finns både en känsla av sorg och saknade över att ögonblicket är slut, men också glädje och tacksamhet över att ha fått uppleva det. Just sällsyntheten och flyktigheten är en viktig del av det som gör det speciellt, skapar magin, för om det inträffade allt för ofta eller varade alltför länge så skulle det bli vardagligt, något man inte längre påverkades så starkt av.
Det här är nog för många obegripligt och ointressant svammel. Anledningen till att jag behövde skriva av mig det var mina funderingar runt gårdagens ”misslyckade” självbindning och dess skarpa kontrast mot måndagens succé med väldigt lika förutsättningar men helt olika utfall. Förhoppningsvis återgår programmet snart till det ordinarie, med heta berättelser om hur jag gör mitt bästa för att reducera mig själv till ett hjälplöst, förnedrat, plågat och kåtdrypande paket.