Jag har lockats av snaror och andra bindningar runt halsen sedan väldigt tidigt. Halsen är både sårbar och för mig erogen, och precis som med andra bindningar tycker jag om känslan av bindningar som trycker och gnuggar mot den, vare sig det är rep, kedjor eller bojor av läder eller stål. Just repsnaror är för mig dock speciella genom den association till hängningar de ger. Jag tycker om en känsla av fara, och det är precis vad en bindning runt halsen ger. En snara som dras åt om jag stretar emot den, gör det svårare att andas eller gör mig litet yr, är dessutom ett väldigt starkt incitament för mig att inte utmana den.
Jag tycker inte om andningskontroll utan kan få panik, av det negativa slaget, om jag känner att jag har svårt att få luft. Det finns också gränser för hur stark faran får vara, och därför är buntband runt halsen, som är omöjliga att lätta när de dragits åt, ett definitivt nej, trots att jag tycker om just den kvaliteten hos dem i andra bindningar. I en del av mina riktigt hårda drömmar förekommer visserligen ”riktiga” hängningar, strypningar med buntband och andra kvävningar när jag är bunden, hjälplös och oförmögen att kämpa emot dem, men i verkligheten är snaror och andra bindningar runt halsen ett sätt att tvinga mig att hålla mig stilla, eller att följa med, som en hund på koppel, plus det där lilla extra genom känslan av fara.
Jag började brottas med problemet hur man kan använda halssnaror i självbindning på ett säkert sätt redan i tonåren, inspirerad av både upphetsande och skrämmande drömmar där jag lämnats bunden och med en snara runt halsen, stående eller knästående balanserande på vingliga eller smala fotfästen, så jag var tvungen att kämpa för att inte falla och hänga mig själv. I början verkade det vara en omöjlig ekvation med både den kittlande faran och säkerheten, men nyckeln till lösningen kom under min universitetstid i form av någon gammal western-film på TV där någon som hängdes räddades av att det ruttna repet som användes brast under hans tyngd.
Min idé var att binda fast en metallring, som repet till snaran löpte genom, med snöre vid en stadig ankarpunkt ovanför mig. Jag prövade ute i skogen och hade en trädgren som ankarpunkt, i brist på lämplig sådan i min studentlägenhet eller andra utrymmen jag hade tillgång till. Det visade sig att en enkel ögla av 2 mm paketsnöre i jute, med lärkor runt trädgren och ring och sammanknutet med en enkel råbandsknop, gav en förvånansvärt konstant hållfasthet av ungefär halva min kroppsvikt innan det brast. Jag prövade tiotals gånger att belasta fästet med händerna, både långsamt och med ryck, innan jag vågade gå vidare till att pröva det med en snara runt halsen.
Jag darrade första gången jag lade snaran, en enkel lärka, runt min hals, stramade åt den genom att korta repet, och med en kniv i handen sakta sänkte mig så att min tyngd förflyttades från fötterna till snaran. Känslan när snaran drogs åt runt halsen var hisnande, både skrämmande, obehaglig och upphetsande, och jag började känna både kåthet och en lätt panik innan fästet brast under min tyngd, så oväntat och snabbt att jag tumlade omkull på marken. Snaran lossade omedelbart så snart spänningen släppte, precis som en lärka ska göra. Jag upprepade försöket ytterligare några gånger, med samma resultat utom att jag lyckades hålla mig på fötterna.
Jag fick leta upp ett nytt träd för att bekräfta att det fungerade även vid snabb belastning, som om jag föll, och hittade ett med en gren i lämplig höjd med en stor stenbumling under. Jag klev upp på bumlingen, arrangerade fäste och rep, lade snaran runt min hals, stramade åt den, tog ett djupt andetag och klev av stenen. Paniken kom när snaran drogs åt snabbt och hårt men fästet inte brast, utan jag blev hängande med sparkande ben, letande efter fotfäste. Jag hann precis börja tänka på att använda kniven i min hand när fästet brast, efter vad som kändes som evigheter men nog bara var högst ett par sekunder, och jag tumlade ned på marken.
Jag blev liggande ett bra tag med bultande hjärta och flämtande, inte av syrebrist utan av chocken, men samtidigt kände jag min kåthet växa snabbt i paniken, på samma sätt som den gjorde i de drömmar jag haft på temat. Till slut hade jag samlat mig och kunde inte annat än att försöka igen. Den här gången var jag beredd på tidsfördröjningen och kåtheten gjorde att obehaget var väldigt hanterbart och bara gjorde mig ännu kåtare den korta stunden innan fästet brast.
Det blev en tredje gång gillt, och vid det laget var jag så kåt att jag klädde av mig helt naken, utan en tanke på att det faktiskt kunde finnas andra i skogen också. Jag klev åter upp på stenen, arrangerade snaran, och började smiska mitt sköte hårt. Det blöta ljudet avslöjade hur kåt och blöt jag var, om jag inte varit medveten om det redan innan. Jag hukade litet för att strama åt snaran ännu mer och precis när den intensiva orgasmen pulserade genom mig tog jag steget ut i tomheten. Jag märkte inte ens när fästet brast och jag föll, mitt uppe i en orgasm som var så intensiv att jag förlorade medvetandet en kort stund. När jag vaknade till låg jag naken på marken, snaran ännu löst runt min hals och mitt sköte fortfarande pulserande och skickande små njutningsfyllda vågor genom min mage och mina lår. Sakta tog jag mig samman, klädde på mig och samlade ihop mina saker innan jag nästan stapplade hemåt.
Jag sov med vilda, våldsamma och eggande drömmar den natten, och var inte särskilt utvilad då väckarklockan började skrälla för att påminna mig om att jag måste upp till dagens föreläsning. Jag var fortfarande kåt och blev ännu mer så när jag tänkte tillbaka på gårdagens lyckade experiment. Jag tvingade mig ändå till föreläsningen, men var inte fokuserad alls utan huvudet var upptaget med känslor, fantasier och tankar som snurrade vilt. Innan första timmen var slut hade jag redan bestämt mig för att jag måste ”bekräfta” resultaten av föregående dags experiment efter att undervisningen hade slutat. Jag försökte förtvivlat fokusera, men när ytterligare en föreläsningstimme, lunch och eftermiddagens två föreläsningstimmar hade sniglat sig förbi kom jag inte ihåg något alls av vad som hade sagts. Jag skyndade mig hem och packade en väska med saker innan jag begav mig iväg igen.
Den dagen sökte jag mig till en annan, mer avlägsen del av skogen, eftersom jag med något klarare huvud än dagen innan insåg att jag definitivt inte ville bli påkommen av någon förbipasserande. Det var svårt att ta sig fram i den nästan stiglösa terrängen, och jag behövde dessutom hålla utkik efter ett lämpligt ställe för experimentet. Till slut hittade jag det, med ett träd med knotiga grenar som sträckte sig lagom högt över en intilliggande knappt meterhög stubbe, ett synbart vindfälle med taggig och sönderbruten yta och en mosstäckt stam som låg bredvid den. Jag började med att pröva en kraftig gren genom att klättra upp på stubben och hänga mig i den med armarna och den höll min vikt nästan utan att svikta alls. Sedan monterade jag fästet och prövade det genom att hänga mig i det med händerna, och det brast på samma sätt som dagen innan. Jag knöt om det med en ny längd paketsnöre, arrangerade repet för halssnaran, klättrade ned igen och började göra mig i ordning.
Mitt hjärta bultade av upphetsning medan jag klädde av mig naken. Jag tvekade ett ögonblick om skorna, med tanke på den taggiga stubben, men efter att ha konstaterat att träet var ganska mjukt och murket beslöt mig sedan för att satsa på barfota ändå. Kläderna stoppade jag ned i väskan. Jag började sedan med munkavlen, en vadderad läderplatta med en rem bakom nacken och en stor, penisformad gummiplugg som fyllde min mun ordentligt, tvingade isär käkarna obekvämt mycket och på gränsen till kittlade mina kräkreflexer. Det var min favoritmunkavle, både för dess brutalitet och för att det var en av de få som jag inte kunde pressa ut ur munnen ens om jag verkligen försökte.
Jag fortsatte på temat pluggar, men den här gången en stor analplugg, nästan 8 cm tjock med en ”nacke” på ca 5 cm och 15 cm fån toppen till nacken. Trots att jag var rejält kåt och smorde den väl genom att doppa den i mitt plaskblöta sköte så tog det en bra stund innan jag lyckades arbeta in den i min anal så att jag kved genom munkavlen av den brännande smärtan när den till sist gled på plats. Nästa plugg var en lika tjock men ca 5 cm längre, kraftigt profilerad, penisformad dildo för mitt sköte. Jag njöt av hur den fyllde och tänjde mig när den först gled in lätt i min välsmorda kanal, även om det nöp smärtsamt när den tunna väggen mellan slida och anal gnuggades mellan valkar och ådror på dildon och analpluggens tjockaste del. Den sista biten tog det dessutom emot när dildon började tänja mig på längden, först obekvämt och till sist ganska smärtsamt. Jag stod med skälvande hopknipna ben för att hålla kvar den medan jag böjde mig ned och fiskade upp en kedja och ett par hänglås ut väskan. Kedjan gick först ett varv runt min midja, ihoplåst med ett hänglås bak, och sedan fram mellan mina ben, över ändarna på pluggarna och mellan mina blygdläppar. Vartefter jag stramade åt kedjan pressade den in pluggen och dildon ännu djupare och tryckte hårdare mellan mina blygdläppar och mot min klitoris. När jag till slut var nöjd, låste ihop kedjan fram och rätade på mig så stod jag en stund och bara andades för att vänja mig vid de nästan överväldigande känslorna av smärta, njutning, fullhet och tänjning i mitt underliv.
Det avslutande underlivstillägget var en äggvibrator som jag tejpade fast mellan mina blygdläppar, tätt tryckt mot kedjan genom mitt underliv rakt över min klitoris. Batteripacken med kontrollen fäste jag på insidan av mitt lår strax ovanför knät med ett par varv tejp, men jag lät den vara avstängd tills vidare.
Sedan var det bröstens tur. Jag tog upp det första av två par ankelbojor med ca 40 cm kedja mellan bojorna, lade kedjan bakom min nacke så att själva bojorna hängde ned på mina bröst. Det var bara med viss möda som jag kunde låsa skänkeln på den första bojan runt basen på mitt ena bröst, och redan vid första hacket så klämde den bröstet obekvämt på gränsen till smärtsamt. För att få kedjan att räcka så att jag kunde passa den andra bojan var jag tvungen att lyfta de tunga brösten med armen men snart var även det bröstet fångat och hårt klämt i bojans gap. Resultatet var att brösten både lyftes och svällde ut och trots obehaget gillade jag effekten. Nästa par ankelbojor gjorde jag nästan likadant med, med skillnaden att jag fäste dem ca 5 cm utanför det första paret på vartdera bröstet. Resultatet blev att brösten svällde och lyftes ännu mer, och att bröstvårtorna som först pekat snett nedåt nu i stället pekade snett uppåt.
Jag var nästan klar med det jag kunde förbereda nere på marken nu, så det sista jag gjorde var att ta fram två par handbojor och låsa fast en bygel på den ena runt min högra handled, efter att ha kontrollerat att nyckelhålen var nedåt där jag kunde komma åt dem, och en bygel på den andra runt min högra fotled, placera nyckeln till handbojorna, fäst vid en bit kedja, på marken där jag lätt kunde se och komma åt den, och sedan ta fram 4 stycken japanska syklämmor (klöverklämmor) med varsin 250 g tyngd fäst med en kort kedja i bakänden. Det var ganska lätt att ta sig upp på stubben även om dess ojämna, taggiga översida var tuffare mot mina fotsulor än jag hade föreställt mig. Jag arbetade snabbt nu, för att inte hinna ångra mig, böjde mig ned och låste ihop anklarna med handbojorna, rätade på mig igen, satte på vibratorn mellan mina blygdläppar på ett mellanläge, passade snaran runt min hals och stramade åt den så att jag tvingades stå uppsträckt, klämde åt alla 4 skänklarna på ankelbojorna runt mina bröst ytterligare 4-5 hack så att obehaget från dem växte till smärta medan brösten svällde ännu mer, fäste de 4 klämmorna med visst besvär då jag inte kunde böja mig eller se mitt underliv, en på vardera bröstvårtan och en på vardera yttre blygdläppen, trädde den fria handbojan under kedjan genom min gren baktill, kände med fingrarna så att nyckelhålet hamnade nedåt och låste ihop handlederna bakom ryggen.
Det var färdigt och jag var hjälplöst fast, ensam och lämnad långt ute i skogen, utan hopp om att bli funnen och räddad, naken, förnedrad och plågad, tvungen att fokusera på att hålla balansen på min smala piedestal för att inte hänga mig själv, med en enda vägen ut just att låta mig falla och hänga mig själv. Den stora skillnaden mot mina drömmar och fantasier var dock att där var det vägen till döden, i verkligheten var det vägen till friheten. Den bilden i mitt huvud bidrog nog minst lika mycket som den surrande vibratorn mellan mina ben till den kraftiga orgasm som skakade mig bara sekunder efter att jag hade avslutat min självbindning. Min kropp var ett underbart kaos av smärta och njutning från bindningen, klämmorna, den vassa ytan på stubben, pluggarna och vibratorn, och det tog bara någon minut innan ännu en orgasm fick mig att skälva och svaja så att jag kände snaran runt min hals ömsom dras åt och slacka.
Sakta började min kropp anpassa sig och uppbyggnaden mot nästa orgasm tog längre tid, både frustrerande och eggande. Möjligheten att när som helst avsluta det genom att ta steget av stubben fanns inte i mitt huvud utan det var ett måste att kämpa för att hålla mig kvar. Nästa orgasm kom till sist, efter som det kändes oändlig tid, inte lika intensiv som de första, men mycket längre och dess avklingning avbröts gång på gång av nya vågor av allt mer plågsam njutning. Jag vet inte hur länge jag stod ut, sekunder, minuter eller timmar, men till slut blev det bara för mycket och jag lyckades fokusera nog för att genom några små myrsteg med mina hoplåsta fötter ta mig över stubbens kant. Jag föll och snaran runt min hals drogs åt. Orgasmen som kom då var oändligt mycket intensivare än någon av de föregående, en olidlig sensation som välsignat nog fick mig att förlora medvetandet så snabbt att jag inte ens minns om snarans fäste brast.
Jag vet inte hur länge jag var borta, men jag vaknade av att, eller bara medan, min kropp skälvde i ännu en orgasm, mycket mindre intensiv än de jag mindes och närmast småmysig i sammanhanget. Vad som inte var småmysigt var mina ännu hårt bojade och groteskt svullna bröst som jag låg på med ansiktet nedåt, utan det kändes som om de brann av smärta med de illa klämda bröstvårtorna som svetslågor på deras toppar. Med en plågad grymtning bakom munkavlen lyckades jag rulla över på rygg och belönades med en våg av smärta från mina bundna armar när de klämdes under min tyngd mot den ojämna marken. Jag lyckades ändå samla mig nog för att se mig om efter nycklarna och insåg snabbt att jag landat på ”fel” sida av stubben. Det tog mig ett par minuter av smärtsamt hasande att ta mig de 2-3 meterna runt stubben och fram till nycklarna. Trots en viss vana tog det ytterligare flera minuter innan jag med fumliga fingrar lyckades befria mina händer.
Det kändes som om det mest prioriterade var att få bort klämmorna, men jag visste av erfarenhet alltför väl vilken tortyr det var och tvekade, men jag visste också att det fanns lindring. Försiktigt lade jag en hand över mitt sköte, tryckte den ännu surrande vibratorn och kedjan hårdare mot min klitoris och gnuggade rytmiskt, trots protester från de hårt nupna blygdläpparna. Jag kände hur orgasmen började byggas upp och försökte stålsätta mig och fokusera. Efter några minuter rullade dess första åter ganska mjuka våg genom mig, och på dess topp så grep jag i snabb följd klämmorna på mina blygdläppar och bröstvårtor, öppnade och tog bort dem. Den intensiva smärtan då cirkulationen återvände helt i den länge klämda vävnaden dövades av och blandades med vågen av njutning, men fick mig ändå att skrika bakom munkavlen tills de båda klingade av gemensamt.
Jag stängde av vibratorn, lossade remmen till munkavlen och drog ut den stora, salivdrypande gummipenisen ur min mun. Sedan svor jag över min egen finurlighet när jag insåg att mer kunde jag inte befria mig från. Nycklarna till fotbojorna låsta runt mina bröst var en annan sort än till handbojorna, och de, liksom nycklarna till låsen som höll kedjor och pluggar på plats i mitt underliv, låg avsiktligt kvar hemma i studentlägenheten. Det enda jag kunde göra var att samla ihop klämmor, handbojor, munkavle, rep och snörstumpar, stoppa ned dem i väskan, försöka dölja mina groteskt uppsvullna och lyfta bröst, och mitt pluggade och kedjade underliv, under kläderna när jag tog på dem, och ta mig hem.
Promenaden genom skogen blev en långdragen tortyr, med värkande bröst, klämda av de för deras dåvarande tillstånd alldeles för små kläderna, vågor av smärta då pluggarna i mina nedre öppningar skavde mot varandra och nöp mellanväggen för varje steg, och mina fotsulor som sargade av den vassa ytan jag balanserat på definitivt inte behövde trycket av min tyngd och alla ojämnheter på skogsmarken som kändes rakt genom sulorna på mina skor nästan lika bra som om jag hade varit barfota. Min vrickade hjärna underhöll mig dock med vansinniga fantasier om att jag inte kunnat låsa upp handbojorna utan tvingats återvända till civilisationen ännu naken, bunden och munkavlad till allmän åskådan innan polisen kom och omhändertog mig för förargelseväckande beteende och lämnade mig sittande blottad som en pervers dekoration på stationen under en lång väntan på låssmed. Ännu mer vrickat var att jag faktiskt eggades av fantasin och att den gjorde hemfärden litet lättare.
Väl hemma så kunde jag äntligen befria mina plågade bröst och översträckta nedre öppningar. Jag var svettig, smutsig, klibbig och längtade desperat efter ett varmt bad, men jag tänkte inte exponera alla mina intressanta märken från bojor, klämmor och halssnara i studenthemmets gemensamma dambadrum med jacuzzi och bastu, utan fick nöja mig med en lång varm dusch i den trånga lilla duschkabinen i lägenheten. Trots att jag var ordentligt hungrig så var utmattningen ännu större, mycket mer kännbar efter att jag slappnat av i duschen, och jag somnade tidigt utan att ens torka mig efter duschen och nästan innan ens huvudet träffat kudden. Morgonen efter vaknade jag utsövd och djupt tillfredsställd, men utsvulten, konstaterade att det var långärmat och polokrage som gällde för att dölja märkena efter övningarna dagen, innan jag åt en för mig så pass stadig frukost i det gemensamma köket att jag märkte undrande blickar från mina grannar, innan jag gjorde mig färdig för dagens föreläsningar.
Även om jag definitivt hade hittat en lösning på hur jag kunde använda halssnaror på ett säkert sätt så var ju inte målet att hänga mig själv utan snarare att undvika att hänga mig själv. Lösningen till det fick jag från en självbindningshistoria jag hittade på nätet, där någon använde just färg för att avhålla sig från att använda en nödutlösning till sin självbindning utom i absoluta nödfall. Efter litet experimenterande så kom jag på att det fungerade alldeles utmärkt att göra genom att hänga en öppen liten färghink på metallringen i mitt hängningsfäste. Om fästet brast så kom färgen ned tillsammans med allting annat, och inte kvar i hinken. Som tur var prövade jag ut det med vatten först och upptäckte då att en full hink var en dålig idé, då den alltid kom att luta så att en del rann ut över huvudet på offret och golvet nedanför, medan det problemet inte uppstod med en ungefär halvfull hink. Efter att ha fått den ursprungliga metallhinken i huvudet en gång insåg jag också att de modernare, och mjukare, små plasthinkarna som många målarfärger säljs i är ett betydligt mer humant alternativ om man inte har en förkärlek för bulor i huvudet.
I mitt studentrum fanns inget lämpligt fäste för snaror, men jag fick en idé hos en hurtig kamrat som hade en dörrtrapets uppsatt i sitt rum. Det fungerade alldeles utmärkt i min lägenhet också, i den enda befintliga dörröppningen mellan tambur och badrum, även om jag aldrig använde dörrtrapetsen på det sätt som jag tror försäljarna avsåg. Samma stång och lösning fungerade också i den lägenhet jag flyttade till efter avslutade studier, men i min nuvarande behövd det inte tack vare en kraftig krok i taket efter någon tung gammal ljuskrona, även om det är litet bökigt med behov av köksstege för att nå och upp och arrangera saker med kroken. Just att den sitter så högt utom räckhåll när man väl är bunden, i jämförelse med en dörrtrapets, är dock en psykologisk touch som gör det värt besväret.
Rummet som kroken sitter i blev mitt lekrum, nödtorftigt maskerat till tidigare gästrum och numera hemmakontor. I en anslutande klädkammare, som jag numera låtit montera ett dörrlås på, ryms dessutom en del saker som är svåra att trycka ned i den leksakskista där jag förvarar det mesta andra av mina vuxenleksaker. Mot en vägg i rummet står dessutom en till synes provisoriskt och slumpmässigt placerad stor väggspegel lutad men inte monterad, men som är noggrant utprövad för att ge en perfekt vy av och åt någon som står på en bibliotekspall rakt under takkroken, något som jag den senaste tiden gjort minst 3 gånger i veckan.
Jag har i dag litet svårt att förklara det rus jag kände över mitt experimenterande med självhängning, trots att avsikten egentligen var hur man kunde använda halssnaror utan att riskera att hänga sig själv på riktigt. Jag tror/minns dock att det delvis var känslan av att besegra ett gammalt spöke från mina mardrömmar, delvis att jag då, för nu ganska många år sedan, var litet vildare, mindre eftertänksam, mer experimentlysten, mindre försiktig och hade en större tro på min egen odödlighet då än idag. Jag gjorde ju en del andra dumheter under den perioden som jag idag är benägen att se som totalt vansinniga. Faktum är att jag efter mitt experimenterande under de där första månaderna aldrig har hängt mig själv varken avsiktligt eller oavsiktligt, trots att snaror och andra bindningar runt halsen förekommit ganska frekvent i mina självbindningslekar.