Det här blir en mestadels rätt teknisk beskrivning, men självbindning är mycket teknik, vilket också är en av anledningarna till att jag inte är förtjust i självbindadet i sig, även om jag tycker om resultatet av det. Det är inte alltid jag har varken lust, energi eller fantasi för självbindning, trots att det när jag väl är där är något jag mår bra av. För att sänka tröskeln och se till att det blir av så har jag lagt jag upp ett schema. Måndagar, tisdagar och torsdagar så kör jag självbindnings-afterwork med mig själv, genom att sätta på ett antal saker under kläderna innan jag går hem från jobbet, och när jag kommit hem fortsätta med en session ”riktig” självbindning med samma saker fortfarande på plats.
De saker jag har valt ut och har med mig i ett stängt och mer eller mindre dolt fack i min väska de dagar det är självbindnings-afterwork är en 17×5 cm stor dildo för mitt sköte, en 15×5 cm stor plugg för min anal, 3 st. 6-meterslängder 6 mm flätad polyesterlina, 2 för bröstbindning med tajt bindning runt basen på brösten så att de sväller ut och 1 för ett grenrep med ett par varv runt min midja och sedan från en knut bak ned mellan mina skinkor, upp mellan mina blygdläppar till en avslutande knut fram, tajt så att de trycker på och gnuggar det känsliga området i och runt mitt sköte när jag går, och håller eventuell dildo och analplugg stadigt på plats djup inne i mig, och 2 hårda japanska syklämmor, även kallade klöverklämmor, för mina bröstvårtor. Den sjätte saken är trosorna jag haft på mig under dagen, som kan användas som en osynlig men förnedrande munkavle i min stängda mun.
En tärning får bestämma först hur många saker jag ska använda, 1-6, och sedan vilka saker och i vilken ordning. De ska tas på vartefter tärningen har valt dem, 1 för trosmunkavlen, 2 för bröstvårtsklämmorna, 3 för bundna bröst, 4 för grenrep, 5 för dildon och 6 för analpluggen. Om tärningen visar samma sak som redan använts en gång till så blir det omslag tills den visar en ledig sak. Som ett extra litet jäkelskap gäller detta även om det är 6 saker och 5 redan är använda, d.v.s. att den sista är given. Alla som någon gång spelat tärningsspel vet ju hur många kast det kan ta för att få just det där sista, desperat eftertraktade ögonantalet.
Jag använder ett kontorsförråd i källaren som loge när jag gör mig i ordning på jobbet. Det är sällan någon har ärende dit, och särskilt inte sent på eftermiddagen, så risken att jag ska bli störd är så gott som obefintlig. Rummet är ganska stort men trångt genom alla saker som förvaras där, med massiva betongväggar och en tung ståldörr som är nästan helt ljudisolerande, så jag har funderat på att begå en självbindningssession där med den dungeon-känsla rummet ger. ”I kontorsförrådet kan ingen höra dig skrika…”
Det är frestande och en upphetsande tanke att ha regeln att jag ska vara naken medan jag gör mig i ordning och klä på mig igen när jag är färdig, men även om risken är väldigt liten så finns den ändå att någon annan ska ha ärende i förrådet, och då har jag större chans att dölja vad jag håller på med om jag är någorlunda klädd, även om jag får arrangera om kläderna tillfälligt för vissa av sakerna.
Förutom de tärningsbestämda sakerna så har jag ett antal fasta punkter också. Klädsel ska vara kjol utan trosor och högklackade stor. Jag har funderat på en utmanande make-up också, men det är litet för mycket med tanke på alla kollegor jag riskerar att träffa på vägen ut. Väl färdig ska jag gå genom centrum, som normalt är tättrafikerat men mindre så under pandemin, och sedan ta kollektivtrafiken hem. Även om ingen jag möter kan veta vad jag har dolt under kläderna så känns det ändå förnedrande att visa upp mig så för främlingar, och om jag märker att någon tittar litet för länge på mig känner jag ofta hur det börjar hetta i kinderna.
När jag kommer hem så är det direkt till den avslutande, riktiga självbindningssessionen, utan några stopp för att kolla posten eller gå på toaletten, utan bara för att ta av mig alla kläder utom de högklackade skorna innan jag hämtar saker ur min leksakskista i sovrummet. Om jag har trosmunkavlen så säkrar jag den med några varv vävtejp mellan och över läpparna, och runt bakom nacken. Jag binder dessutom ett rep som en axelsele, bakom nacken, framför skuldrorna och bakom ryggen ett par varv, innan jag knyter det fram och drar ihop slingorna bakom nacken och ryggen med ett hänglås, som jag även låser fast kedjan mellan ett par polishandbojor i metall med så att bojorna hänger mellan mina skulderblad. Visserligen är det samma rutin varje gång, men jag skämmer bort mig med att ha valt saker som är roliga och eggande nog för mig att jag åtminstone ännu inte har tröttnat på dem. Jag har en plats i mitt hemmakontor med en stadig krok i taket, en bibliotekspall att stå och balansera på under kroken, och en stor väggspegel lutad mot en vägg där jag kan se hela mig själv medan jag står bunden.
Eftersom jag är ganska kort så behöver jag en köksstege, som ”råkar” stå förvarad mot en vägg i rummet, för att nå upp och göra i ordning kroken. Jag hänger upp en stor metallring i kroken via en ögla av 2 mm jutesnöre, ett fäste som är noggrant utprovat för att brista vid ungefär halva min kroppsvikt. Genom ringen trär jag ett rep, avsett som halssnara, av 8 mm syntethampa som jag knyter till en enkel ögla med en lös råbandsknop så att den hänger ned till ca 1,5 meter över golvet.
Tidigare har jag använt en variant av is-timer som fungerar enkelt och bra på egen hand men som känts litet komplex och därmed en risk att den ska haka upp sig i just den här situationen. Så i helgen prövade jag ut en ny variant som bör vara säkrare. Jag fyller en nylonstrumpa med is, 6 stora bitar för ca 1 timmes smälttid, trär strumpans öppna ände genom ena ringen av ett strypkoppel i metall tills ringen stoppas av den isfyllda strumpfoten och knyter sedan fast strumpans öppna ände i den stora metallringen med ett dubbelt halvslag runt egen part så att den isfyllda strumpfoten hänger ca 20 cm under ringen. I strypkopplets fritt hängande ände sitter nyckeln till de handbojor jag ska använda. När isen smält tillräckligt glider kedjan med nyckeln av och faller ned.
Eftersom jag inte kommer att kunna nå nyckeln på golvet så binder jag den dessutom till den stora ringen med en ca 3 m lång, 1,4 mm persiennlina, stark nog att utan problem lyfta nycklar och kedja och så glatt att den inte riskerar att fastna någonstans, vilket dock ställer krav på ordentliga knutar som inte riskerar att glida upp, t.ex. en grinnerknut. När nyckeln fallit till golvet kommer persiennlinan att vara inom räckhåll för mina händer, oavsett hur jag bundit dem. För att inte frestas att avsluta i förtid genom att dra av fästet så fäster jag dessutom en öppen, halvfull enlitershink med färg med en S-krok vid den stora ringen. Eftersom hinken kommer att luta när halssnaran sträcks så får den inte vara full. Om fästet dras av så kommer jag att få den klibbiga färgen i håret, på golvet och antagligen ett antal andra ställen som är svåra eller omöjliga och dyra att sanera. ”Friheten har sitt pris…”
Ett sista slag med tärningen avgör om jag får något roligt under eller efter själva självbindningen. 1 och 2 för ingen stimulans alls, 3 för 15 minuters självstimulans när händerna är fria igen men ingen orgasm, 4 för självstimulans när händerna är fria igen till orgasm, 5 och 6 för en vibrator fasttejpad mot klitoris under självbindningen, 5 på låg intensitet och 6 på hög intensitet. Så, 2 chanser på 6 till frustration (1 och 2), 2 chanser på 6 till ”bekväm” tillfredsställelse (4 och 5), och 2 chanser på 6 till riktiga elakheter, 3 genom att själv tvingas öka på den kåthet som ofta redan är så stor att jag desperat behöver en orgasm, och 6 genom att få en överdos av stimulans som med tiden blir alldeles för mycket och t.o.m. gör de påtvingade orgasmerna nästan olidligt plågsamma.
Med teknikaliteterna på plats så ställer jag undan köksstegen och ställer bibliotekspallen rakt under takkroken. Att ta sig upp på den med högklackade skor är ett intressant litet balansstycke, men jag tycker om utmaningar. Väl på plats på min lilla piedestal så låser jag ihop mina anklar med ett par polishandbojor av metall, gör en snara på den stora repöglan i form av en s.k. lärka (enkel, lättlöpande snara) runt min hals, stramar upp repet genom att korta det med råbandsknopen, med viss försiktighet för att inte tippa eller skaka hinken med målarfärg så mycket att den skvätter. Till sist så låser jag ihop händerna med bojorna bakom ryggen, alltid efter att närmast reflexmässigt ha kollat att nyckelhålen är mot händerna så att jag kommer åt dem när jag har nycklarna. Sedan är det ”bara” att vänta.
Om jag inte har en klitorisvibrator på hög intensitet som stjäl allt mitt fokus snurrar mitt huvud snart av både eggande och ofta skrämmande fantasier medan jag tittar på min hjälplöshet och förnedring i den stora spegeln. I fantasierna är snaran runt min hals ingen säker fejk utan äkta vara, som kommer att hänga mig på riktigt om jag faller av min piedestal. Det är inte jag själv utan någon annan som arrangerat mig där, allt från rumskompis som vill lära mig en läxa, svartsjuk kärleksrival, missnöjd medarbetare eller opportunistisk hantverkare, till brutal inbrottstjuv, psykopatisk rånare, sadistisk våldtäktsman eller sexuell seriemördare. Bindningen och tillbehören är mer och hårdare än det jag har i verkligheten, mer hjälplöshet, mer förnedring, mer smärta och eventuellt brutalare njutning. Extra kryddor kan vara att förnedrande bilder av mig postas till min FaceBook eller jobbets digitala fototavla efter att förövarna torterat ur mig inloggningen till dem. Räddningen är inte längre än is-timer utan är beroende av någon annan, kanske aldrig kommer, kanske bara återkommer för att göra saker ännu värre, kanske återkommer med kompisar för att utnyttja mig som en hjälplös sexleksak, kanske genom att en granne till slut undrar varför min dörr står på glänt och hittar mig, kanske partygalningarna i lägenheten bredvid hittar mig och tror att det är ett practical joke med mig som en kul party-favor för alla deras berusade kompisar.
Tiden brukar i.a.f. gå utan att jag riskerar att somna av uttråkning, medan iskallt smältvatten från timern droppar ned på mitt huvud, axlar och bröst som en liten extra bonus. När timern till slut släpper nycklarna brukar de och dess kedja rasslande studsa på mitt huvud, vilket gör tillräckligt ont för att definitivt väcka mig om jag mot all förmodan skulle ha somnat, innan de slamrar ned på golvet. Det brukar vara en del fumlande och ta en del tid att fiska upp nycklarna med linan och passa dem i bojornas nyckelhål, betydligt värre om jag har en vibrator på hög intensitet mot min klitoris som gör att jag måste lägga i stort sett allt det lilla fokus jag har kvar på att hålla balansen medan min kropp svajar och skakar i ändlösa, smärtsamma orgasmer, men det har hittills bara hänt en gång.
En del av det här är en upprepning av vad jag redan tidigare berättat från en självbindningssession, men dels ville jag försöka skriva det litet mer strukturerat och förklarande när jag inte är helt vimmelkantigt av kåthet, dels så stör det nedtrappningen efter sessionen litet när jag tvingas fokusera på att skriva långa rapporter. Därför tänkte jag försöka bespara mig en del av det genom att skriva ned en mer generell beskrivning i förväg.
Att rapportera ”live” från förberedelserna inför en självbindningssession var en extra upphetsande liten kick, så det prövar jag även den här gången, om än med ett försök att hålla det litet kortare än sist. Arbetsdagen är precis slut och jag är nu nere i kontorsförrådet. ”Master Dice”, d.v.s. den tärning som avgör mitt öde i kväll, ska precis få börja sin arbetsdag.
Det första kastet är 3, så det blir 3 saker att sätta på idag. Det andra kastet är 1, så jag rullar ihop trosorna jag haft på mig under dagen och trycker in dem i min mun, med den fuktiga grenen mot min tunga. Nästa kast är 3, så jag drar upp min topp och BH:n till ovanför brösten, tar ett rep, gör en ögla på det, lutar mig framåt och trär öglan så högt upp runt basen på mitt ena bröst som möjligt och drar åt öglan hårt, fortsätter linda repet hårt, med varje nytt varv precis innanför det föregående, för att pressa ut bröstet så mycket som möjligt innan jag till slut knyter det och upprepar samma procedur med det andra bröstet. Det är både svårt och obekvämt att försöka passa BH:n runt de nu svullna, känsliga, fastare och betydligt större brösten, men samtidigt spär både känslan i brösten och det milda våld jag behöver använda på min kåthet. Till slut är båda brösten inneslutna igen, men min topp putar absurt av de båda hårt bundna sfärerna. Det sista tärningskastet börjar med ännu en 3:a, så det blir omslag och ger en 2:a, vilket får mig att grymta till då det innebär att jag åter måste dra upp den nyss med viss möda tillrättade toppen och BH:n för att klämma fast ett par hårda klämmor på bröstvårtorna, efter att först ha fått nypa fram dem smärtsamt hårt för att ge klämmorna något att fästa i. Bröstbindning gör både bröstvårtsklämmor svårare att fästa och så att de känns betydligt mer än på ett par fria bröst. Det märks när jag försöker rätta till kläderna igen och det skickar ilningar av smärta genom mina svullna bröst och hela min överkropp när främst BH:n ruckar på klämmorna.
Det var dags för hemfärden, efter att jag lagt ned tärningen och stängt väskan, och sedan försiktigt tagit på mig kappan, som vara alldeles för trång för mina ”lyfta” bröst. Så snart jag rörde mig gnuggade den över de svullna, känsliga brösten och skickade små vågor av smärta från de hårt nupna bröstvårtorna när klämmorna på dem skiftade. Känslorna gjorde mig rejält kåt och jag önskade att ”Master Dice” hade gett mig något för underlivet också, gärna en 6:a på antalet saker så att det blivit fullt hus med dildo, analplugg och grenrep också under hemfärden. Men ”Master Dice” var obeveklig, och det var ju också vitsen med att låta slumpen bestämma mina njutningar och plågor, eller brist på sådana.
Trots att jag lät bli att pendla med armarna och försökte hålla överkroppen stilla så fortsatte kappan ändå att frottera mina bröst och rucka på klämmorna när jag gick genom centrumet. Men det var inget jag kunde göra något åt nu, med människor överallt runtomkring, och det gjorde mig allt kåtare. Även om kappan plattade till de svullna brösten en del så är jag ändå rätt säker på att jag inte inbillade mig att jag fick fler blickar än vanligt på mina framhävda behag. Det fick mina kinder att hetta och mig att känna mig som en slampa, och min fantasi lekte med tanken på en utmanande make-up och en mycket kortare kjol och kappa för att verkligen leva upp till den rollen.
Resan med kollektivtrafiken blev en vilopaus för mina bröst och bröstvårtor, då jag stod stilla och kappan inte längre frotterade dem, och jag hann lugna mig litet. Stirrandet från en del män på min byst var dock definitivt inget jag inbillade mig nu, och kinderna hettade ännu mer. Lyckligtvis var kappan så pass tjock att bröstvårtsklämmorna knappast gick att skönja genom den, men jag kände mig ändå inte helt säker. Att få komma bort från människorna och de stirrande blickarna, och gå den sista korta biten hem kändes som en lättnad, men kappans envetna frotterande av brösten och smärtvågorna från bröstvågorna hade mig snabbt lika kåt som innan vilopausen i kollektivtrafiken igen.
När jag kom hem ville jag så mycket mer än vad ”Master Dice” och mina egna regler tillät mig, och jag närmast slet av mig kläderna innan jag skyndade till sovrummet och med skälvande händer plockade fram det jag behövde för avslutningen. ”Master Dice” hade dock ett sista diktat att utfärda, om min eventuella tillfredsställelse. Mitt hjärta stod stilla medan tärningen rullade och tog ett stort luckoskutt när utslaget blev en 4:a, att jag skulle få tillfredsställa mig själv när självbindningen var slut.
Det tog nog bara minuter att arrangera min avslutande självbindning, men det kändes som evigheter, och när jag till slut stod balanserande uppe på min piedestal, med trosorna säkert fasttejpade i munnen, de bundna, svullna brösten och plågade bröstvårtorna exponerade, den strama snaran runt min hals som höll mig uppsträckt och de tajt bojade fötterna, så kände jag trots kåtheten och frustrationen en djup tillfredsställelse och lycka när jag låste ihop mina händer högt upp på min rygg.
Jag nästan dansade uppe på piedestalen, gnuggade insidan av mina lår mot varandra och kände den hala vätan sprida sig ned mot mina knän, skakade på överkroppen så att de tunga brösten svängde och bröstvårtsklämmorna dansade smärtsamt på dess toppar, och svajade så att snaran runt min hals gång på gång påminde mig om min prekära situation och hjälplöshet. Jag kände nästan besvikelse när nyckeln föll, dess kedja slog och rasslade mot mitt huvud och kraschade ned i golvet. Jag gjorde mig ingen brådska med att fiska upp den, för även om min kropp desperat längtade efter och behövde den utlovade tillfredsställelsen så ville min själ att min underbara hjälplöshet, förnedring och plåga skulle fortsätta och fortsätta och fortsätta.
När jag befriat händerna sänkte jag dem nästan motvilligt mot mitt sköte och började leka men försökte dra ut på det, men min kropp var så hög efter den utsträckta stimulansen och plågan att det gick alldeles för snabbt tills jag kände de välbekanta ilningarna börja. Orgasmen var mycket intensiv och hela min kropp spändes och skakade, gång på gång, innan den sakta började klinga av. Fysiskt kände jag mig tillfredsställd men mentalt kände jag närmast sorg och saknad över att det var över. Efter en stund började jag långsamt befria mig från först bröstvårtsklämmorna, som fick mig att skrika kvävt genom mina trosor och tejp av den intensiva smärtan, sedan halssnaran, bojorna runt anklarna, de högklackade skorna, innan jag vacklande steg ned från min piedestal.
Jag skriver det här med brösten fortfarande bundna och med mina trosor ännu fasttejpade i min mun. Strax ska jag befria mig från de bitarna också innan jag sjunker ned i ett långt, varmt bad och sedan äter middag. Det känns som om det är den bästa ordningen åtminstone idag, så att jag kan slappna av och bara bry mig om mig själv utan att behöva stressa mig med en bloggrapport.