Jag var nog ganska off fortfarande när jag skrev gårdagens rapport. Åtminstone verkade den litet stapplande och osammanhängande när jag läste den i morse. Jag var fortfarande kåt när jag gick och lade mig, och kåtheten ville inte ge med sig. Sömnen stördes både av vilda och våldsamma erotiska mardrömmar, och av tankar på gårdagen när jag vaknade till. Det störde mig att jag inte lyckats fullfölja sessionen, vilket är första gången på de 4 veckor jag haft mina träffar med ”Master Dice”.
Under mina halvvakna stunder växte ett beslut fram att ett sådant misslyckande behöver få konsekvenser. Visserligen anser jag att det var berättigat att bryta igår när jag var så galen av kåthet att jag inte längre hade kontroll nog att ta hänsyn till min egen säkerhet och blev uppriktigt skrämd av det. Hade någon annan haft kontrollen hade jag gett mig hän hämningslöst åt kåtruset och de vilda sensationerna, men inte när det bara är jag och jag inte har någon kontroll längre.
Det var inte lätt att komma på ett lämpligt straff. I grunden är min självbindning till för att jag själv ska må bra, njuta och ha roligt, men i det här fallet behövde jag något som var strikt och obehagligt nog för att döva mitt dåliga samvete över mitt misslyckande men ändå inte så strikt att det förstörde det roliga helt. Att det bara är jag själv sätter en hel del begränsningar, men det finns ändå några saker som är praktiskt genomförbara, tillräckligt säkra, som jag kan tolerera men som är så mentalt obekväma för mig att jag undviker att göra med mig själv.
Det alternativ jag fastnade för var nålar. Det är en känsla som kan tända mig om någon annan gör det när jag är hjälplös och tillräckligt kåt, men att göra det själv känns så obekvämt och konstigt att jag aldrig gjort det efter en del experimenterande i mina tonår. För att öka på intensiteten och effekten valde jag att binda mina bröst, det utvalda målet, på det obekvämaste sättet jag vet, med fotbojor runt deras bas så att de svullnar upp, och den ca 40 cm långa kedjan mellan fotbojorna bakom min nacke så att brösten lyfts. Även om mina bröst är mjuka så når skänklarna på fotbojorna bara nätt och jämt runt dem och redan på yttersta hacket är de smala, vasskantade skänklarna rejält obekväma. Lyftet ökar pressen ännu mer på de känsliga undersidorna av brösten, gör att de pressas och frotteras hårdare av kläder som täcker dem, något som gör att klämmor på bröstvårtorna känns mer och säkerligen nålar också, och får dessutom brösten att verka så stora under kläderna att det brukar dra till sig en del generande och förnedrande uppmärksamhet.
Det mest naturliga valet hade kanske varit nålar i bröstvårtorna, men jag har hört från flera håll att nålar kan skada nerverna och orsaka allt från stumhet till ökad känslighet och fantomsmärtor, och jag älskar känsligheten i mina bröstvårtor precis som den är. Därför valde jag vad jag tror är ett litet säkrare mål, rakt genom vårtgårdarna bakom bröstvårtorna. Det kräver dock ganska långa nålar, och de 50 mm långa kanyler jag har är rätt grova, 1,2 mm. De har också legat oanvända så länge att de har passerat sitt sterildatum med flera år, men jag tror att det fungerar ändå med desinfektionsmedel på bröst, nålar och amningskuporna för att fånga upp blödningar. Kanske inte så sexigt, varken desinfektionsmedlet eller kuporna, men ibland får säkerhet och bekvämlighet gå först.
För att öka effekten av straffet ytterligare beslöt jag mig för att utföra det på morgonen, på väg till jobbet, så att jag fick försöka hantera effekterna av det på jobbet i stället för bekvämt hemma efter jobbet. Jag hade allt jag behövde hemma och uppfostringsteori säger att ett straff bör utdelas snarast efter det som påkallar det för att bygga associationen mellan oönskat beteende och obehagliga konsekvenser av det, så utförandet fick bli i morse. Jag både pirrade litet och kände mig obehaglig till mods, det sistnämnda både över att återstifta bekantskapen med nålar, att behöva utföra det på egen hand och att det faktiskt var avsett som straff och inte bara för mitt nöjes skull.
Jag började med bojorna runt mina bröst. Utan att vara riktigt kåt så balanserade de på gränsen mellan riktigt obehag och smärta när jag lyckats fästa dem runt brösten. Sedan desinficerade jag mina händer, vårtgårdarna och nålarna med alsolsprit, och fuktade amningskuporna med det också. För att kunna få nålarna där jag ville ha dem, en horisontellt genom vardera vårtgården, en bra bit bakom bröstvårtan, så fick jag nypa åt stadigt runt bröstvårtan och dra ut den hårt, så att vårtgården sträcktes ut till en kon.
Trots den sylvassa nålen gick det inte alls så lätt som jag hade trott att ens trycka den genom skinnet. När man tar blodprov verkar nålen alltid glida in lekande lätt, men kanske var det mina betydligt grövre nålar eller att huden på bröstet är tuffare som gjorde att det var svårare. Till slut, med en hård stöt, fick jag den genom huden och det brände till som vid ett getingstick, mycket värre än vid blodprov eller som jag mindes det, och fick mig att kvida till. Väl igenom huden gled dock nålen ganska lätt genom vävnaden med bara en svag ilning av obehag. När jag nådde huden på andra sidan blev det trögt igen och jag tittade smått fascinerat på hur huden tänjdes till en lång, rosentaggsliknande form utan att brista. Det tog ännu en brännande, smärtsam stöt innan nålspetsen bröt igenom och till slut stack ut en cm när kanylfästet låg mot ingången på andra sidan vårtgården.
Jag tittade nästan litet misstroget på nålen och konstaterade att det inte fanns en tillstymmelse till blod, trots de 2 ganska stora punkteringarna på mitt skinn. Nålen genom den andra vårtgården kunde nog ha gått snabbare och lättare nu när jag lärt mig tekniken, men jag ville se om det gick att trycka nålen rakt genom utan ”fuska” med stötar. Det gick till sist men kändes mer och jag lyckades få till blodvite genom att sticka mig i ett finger när jag var tvungen att pressa emot för att få nålen genom huden på utvägen. Från själva bröstet kom dock inte en droppe blod den gången heller.
Trots bristen på blödningar använde jag ändå de förberedda amningskuporna och kände vassa små ilningar av obehag när nålarna ruckades i de svullna, känsliga brösten medan jag justerade kuporna och BH:n. Med blusen och kappan på, som pressade på och frotterade brösten när jag rörde mig, så blev det mer intensivt, både från nålarna och från den tajta metallen runt bröstens bas. Samtidigt började jag opassande nog bli kåt av sensationerna från min bestraffning, vilket dämpade obehaget en del. Jag försökte intala mig att det var för att kompensera för det som jag med visst våld klämde ihop bröstbojorna vardera ett par hack till, men det förutsägbara resultatet var att den ökade pressen, svullnaden i brösten och tilltagande smärtan både från bojorna och nålarna gjorde mig ännu kåtare.
Färden till jobbet gick utan andra komplikationer än att jag blev allt kåtare och kände kinderna flamma av verkliga eller inbillade blickar från främst män runt mig på de ballongliknande bihang som spände ut överdelen på min kappa. Men kåtheten var åtminstone inte samma vettlösa variant som fått mig att flippa totalt dagen innan, så det var hanterbart, även om bestraffningsvärdet kändes alltmer tveksamt.
När jag kom fram till jobbet gick jag en omväg för att undvika huvudentrén och minska risken att stöta på folk jag kände som kunde undra över min plötsliga ”förstoring”, utan tog i stället en sidoingång som egentligen var avsedd som en nödutgång. På vägen uppför trapporna funderade jag på det kvarvarande hindret i form av vår receptionist. Hon var den enda av det fåtal av oss som inte jobbade på distans under pandemin som brukade vara på jobbet före mig. Jag tyckte om henne och såg henne som lika mycket vän som kollega, även om vi sällan träffades utanför jobbet utom på afterwork. Däremot pratade vi mycket på jobbet, på raster, i början och slutet av dagen, eller när vi bara passerade varandra. Förutom att vara trevlig och social var hon smart och hade en järnkoll på allt och alla som just nu började kännas alltmer obekväm ju närmare jag kom receptionen.
Receptionisten satt på sin plats och jag insåg att det minst dåliga jag kunde göra var att försöka låtsas som ingenting. Hon hade ögonen på mig innan jag ens hunnit fram till dörren och hälsade glatt när jag öppnade den. Jag svarade och frågade hur det var, följt av ytterligare några artighetsfraser. Precis när jag trodde att vi var klara och jag skulle fortsätta till mitt rum såg jag på hennes min att hon tänkte säga något som inte bara var nonsens och jag stelnade till. ”Jag vet inte om det är BH:n eller kappan, men det är roligt att se dig göra något av dina kurvor i stället för att försöka gömma dem som en annan nunna. Är det för någon speciell?” Jag log tillbaka och försökte låta lättsam. ”Bara för mig. I de här tiderna kände jag att jag behövde något för att uppmuntra mig litet.” Hon småskrattade litet och nickade. ”En bra idé. Men även om den inte är för någon annan speciell så tror jag att det finns fler än du och jag som uppskattar det.” Hon fnittrade till och gav mig en menande blinkning innan hon sänkte blicken mot sin dator igen och jag lättad kunde slinka därifrån.
Jag gick in i mitt rum och stannade lika länge som det brukade ta mig att lägga ifrån mig väskan och hänga av mig kappan innan jag fortsatte till toaletten, övertygad om att receptionisten skulle notera om jag avvek från mina vanliga rutiner. Väl inne på toaletten lade jag ifrån mig väskan bredvid handfatet och hängde av mig kappan. Mitt straff var avtjänat och det var dags att befria mina värkande, svullna bröst. Jag knäppte upp och tog av mig blusen, följt av BH:n med amningskuporna. Några röda fläckar i amningskuporna skvallrade om att jag hade blött en del runt nålarna på vägen till jobbet, men inte så mycket att det syntes något på de svullna och purpurtonade brösten. Nålarnas fästen och glänsande spetsar stack fortfarande ut ur de mörka areolerna utan tillstymmelse till blod runt dem.
Jag tvekade om det var bäst att ta av bojorna först eller dra ut nålarna, men bestämde mig för nålarna. Först tog jag dock en vadd toalettpapper och dränkte med alsolsprit ur flaskan från väskan. Jag stod beredd med den medan jag försökte dra ut den första nålen ur brösten. Det gick inte riktigt lika enkelt som jag hade hoppats utan kändes som om vävnaden klibbat fast vid nålen och det brände intensivt när den segade sig ut ur bröstet. Jag bet ihop hårt för att kväva ett kvidande av smärta och när nålen gled ur kom också blodet, inte så mycket som jag hade fruktat men tillräckligt för att bilda två små röda rännilar från de punktformiga såren ned över areolen och som möttes på undersidan av bröstet. Jag fångade upp och torkade av blodet med pappersvadden, och fortsatte badda såren med den. Förvånansvärt snabbt avtog flödet och hade i stort sett stannat efter bara någon minut. Den andra nålen blev en nästan exakt repris av den första och efter ytterligare någon minut granskade jag de nästan osynliga små hålen i de mörka areolerna.
Bojorna var nästa punkt på dagordningen. Jag fick gräva litet i väskan innan jag hittade den lilla nyckeln till dem. När jag låst upp den första och försökte öppna den så kändes det som om skänklarna etsat sig fast i det svullna köttet. Det tog en del lirkande och milt våld att få dem att släppa greppet, och det gjorde faktiskt mer ont än att dra ut nålarna. Skänklarna hade lämnat skarpa, ilsket rödvioletta, djupa avtryck i skinnet som sved och kliade, men det var åtminstone inget blod. Värken i bröstet ökade till en pulserande smärta när full cirkulation återvände för att sedan klinga av. Precis som med nålarna blev den andra bojan en repris av den första och efter att ha släppt ned bojor och nycklar i väskan stod jag och ”beundrade” de av märken inramade och ännu lätt purpurtonade brösten som nu hängde mjuka och tunga.
Jag städade upp efter mig, rullade in nålarna i toalettpapper innan jag lade ned dem i ett sidoinnerfack i väskan, kastade den blodiga pappersvadden i toalettstolen och uträttade det jag normalt gjorde på toaletten innan jag spolade och tog på mig BH:n med de skyddande amningskuporna och blusen igen. Jag önskade att jag hade tagit med ett ombyte trosor, för de jag haft på mig under bestraffningen var rejält blöta och slemmiga i grenen, men jag fick väl försöka se det som en ”bonus” på bestraffningen att tvingas gå i dem resten av dagen.
Jag återvände till min plats men det tog en bra stund innan jag lyckades börja fokusera på det jag behövde göra under dagen. Jag oroade mig också en del för hur jag skulle förklara den försvunna effekten av min ”wonder”-kappa för receptionisten när jag skulle hem. Den enda vettiga lösningen jag kunde komma på, att återinstallera ”fusket” med fotbojorna innan jag åkte hem, gjorde det dock inte direkt lättare att fokusera på jobbet under dagen.
Jag tror att jag träffade ganska rätt med dagens straff, för även om det var främst mentalt obekvämt nog att ”tvingas” sticka nålar i mina egna bröst för att jag inte ska ta ett sådant straff lättvindigt, så är det ändå uthärdligt och tillåter mig att bli kåt nog att inte förstöra stämningen och glädjen med min självbindningsterapi. Fr.o.m. nu står det i.a.f. på listan som standardstraff om jag skulle misslyckas fler gånger.